Under sommaren har perioder förekommit då jag saknat motivation till sådant jag vanligtvis tycker om att göra. Ett miljöombyte behövdes och en verklighetsflykt. Då valde jag att resa – till Skyrim.

Lång tid tillbaka har jag ingen tv. Tidigare under sommaren kopplade jag min Xbox 360 till en dataskärm och spelade. Fördelen var HD (tidigare hade jag tjock-tv). Nackdelen var inget ljud. Istället använde jag min mobil och spelade upp spelets soundtrack från Youtube.

Sist jag spelade, skulle jag möta Aldruin, första mötet. Svårt möte och istället gjorde jag andra uppdrag. Då min karaktär närmade sig level 50, valde jag sida inför inbördeskriget (The Legions). Här någonstans upptäckte jag Skill points. Många poäng lades på enhandsvapen och tung rustning. Striderna betydligt lättare. Inbördeskriget tog snabbt slut och nästa mål skulle bli Aldruin.

Jag, och en följeslagare, mötte Aldruin på bergets topp. Inte kunde jag ana att denna strid, som jag haft många problem med, snabbt skulle vara över.

Huvudspåret fortsatte och slutligen skulle jag, tillsammans med stupade hjältar, möta Aldruin för sista gången. Få försök krävdes innan han var besegrad. Mer än fem år tog det för mig att klara spelet, fast jag har inte spelat aktivt under alla år.

Slutade jag spela? Nej, jag fortsatte en stund till. Uppdrag löstes och fortfarande känner jag ett intresse för att utforska resten av kartan. Men sedan fick det fick vara nog. Konsolen stängdes av och plockades undan.

Motivationen? Den kom tillbaka. Sedan jag spelat klart har jag storstädat här hemma, läst en bok och börjat teckna igen. Att Skyrim skulle vara världens bästa spel är kanske att ta i, men spelet blev en god verklighetsflykt. Dock hoppas jag att nästa gång att ha ljud så jag slipper bli överraskad av en drake eller två.